Trovärdighetens turer

I många tider har journalister sökt sig till de ”omöjliga” uppdragen.
Senast i raden är det Shibbley och Persson. De åkte till Etiopien. De hade något de ville berätta.
De ville dela med sig av sanningen och därför var de tvungna att åka dit.

Men de stötte på patrull. Både bildligt och bokstavligt.

För att kunna ta sig in i Etiopien for de med osanning. De kom dit på snirkliga och illegala vägar. För det hamnade de i etiopiskt fängelse.

För att komma ut därifrån bad de om ursäkt för vad de gjort och sa framför tevekamerorna saker i stil med att de förstod att de gjort fel.
Hemma i tryggheten igen sa de att allt det de sagt var lögner och att det varit en nödvändighet för att överhuvudtaget komma därifrån.
Att det var ett knippe nödlögner för att rädda sig ur knipan.

Kan man då tro på deras ord nu, när de använt sig av dem så frikostigt för att servera sina lögner innan?

Det var ju inte för orden skull som de fråntogs sin frihet. Det var för att de gick över gränser. Nationsgränser.

Det fria ordet..

Tidigare i veckan blev det full storm kring Tintin - igen. Det har blåst runt honom förut och inte bara i Sverige. Jag har hört att i England måste Tintin i Kongo ha varningstext för att få säljas.
Seriefiguren Tintin är således ett allvarligt hot mot den uppväxande generationens synsätt på sin omvärld.
Han är kolonialismen och rasismen personifierad. Sådana skadliga idéer och felaktiga perspektiv måste stoppas. Förvisso 80 år senare, men ändå. Stoppas ska han.

Människor hamnar i fängelse, torteras och dödas runt om i världen för att de uttrycker obekväma åsikter.
Vi har det bra med vår yttrandefrihet och tryckfrihet.
Men - vad är den friheten värd om bokhyllorna länsas på olämpligt innehåll?
Det blir ju bara en annan form av censur och ett mer modernt och miljövänligt alternativ till nazi-tyskarnas bokbål på 30-talet.


Kulturhusets nya chef kastar ut Tintin
Tintin-översättare: Moralpanik och censur

Aktas!

Det gäller att handskas varsamt med orden! Nej, inte så att man måste väga vart och ett av dem på en guldvåg. Men åtminstone är det så att man ska vara rädd om dem. Inte strössla alltför frikostigt med dem. Då tappar de sitt värde. Eller så får de ett helt annat sorts värde. För orden är laddade – vare sig man vill det eller ej bär de på sina värdeladdningar. Positiva som negativa.

Och om man är lite oaktsam kan det hända att orden som lämnar en uppfattas som något annat än man tänkt sig.

Missuppfattningen är ett faktum. Den kan göra ont för bägge parter.

Och med det i tankarna är det inte konstigt att det finns media-coacher; gurus som ska lära ut till vanliga dödliga hur en enkel fråga på bästa sätt ska besvaras för att undvika missuppfattningar.
Det som är den enes sanning är inte nödvändigtvis den andres – och inte heller den enda sanningen…

Från en klassiker till en annan

Intet nytt under solen. Så är det nog. Alla ord är redan sagda och nerskrivna. Det är bara ordföljden och meningarna som är nya - om ens det.

Jag läste Mary Shelleys Frankenstein härförleden.
I den förekommer en mening som jag minns från en helt annan klassiker.
 "An offer you can't refuse"
Jag läste om meningen en gång till, för jag hajade till när jag kände igen den. Orden är ju för alltid förknippade med Marlon Brando som Don Corleone i Gudfadern. Omöjliga att glömma.
De gick ju som en sluddrande följetong genom filmen.
"I'll give'm and offer he can't refuse"

Mario Puzos Gudfadern kom ut 1969 och filmen kom 1972.
Mary Shelleys Frankenstein kom ut 1818.
Även om Shelley använder ett annat ord än refuse, så är andemeningen densamma.
Ganska häftigt att hela uttryck och inte bara orden i sig, hänger med genom seklen!

Digital mobbing

Facebook. Ett socialt medium. Men visst är det ett konstigt namn? Om man delar upp det i mindre delar, låter det mera som ett bokningsprogram än som ett kontaktnätsprogram.

Oavsett vilket har det haft verklig genomslagskraft. Och snabbt har det gått! Bara på några år har det etablerats och spridits som en löpande eld över hela World Wide Web...! Fantastiskt.
Privatpersoner av alla de slag är där och facebookar om stort och smått. Allt ifrån "Nu tar jag en kopp kaffe" till de stora livskriserna. Man är mer eller mindre privat.
Företagen finns där. Radio och TV finns där.
Kort sagt ALLA finns där.

Alla som är något, vill säga.

De som inte har tillgång till en dator eller en smartphone eller annat digitalt uppkopplingsbart media göre sig icke besvär. De är utestängda från såväl vännerna på nätet och den digitala gemenskapen.
De som själva valt att ställa sig utanför får skylla sig själva, för att de inte håller sig uppdaterade i skvallersvängen.
Värre är det med dem som av olika anledningar inte kan komma in. Det kan vara brist på pengar, kunskaper eller en problematisk bostadssituation, som gör att alla inte kan koppla upp sig.
De står utanför. De är utestängda. Ofrivilligt.

Det kanske snart kallas digital mobbing? Och blir ett fall för diskrimineringsombudsmannen?

Far ror. Mor är rar

Minns alla första klass? När man lärde sig läsa? Första Läsebokens första meningar; Far ror. Mor är rar. Den första fascinationen när bokstäverna började hänga ihop? När man första gången obehindrat kunde se orden bakom bokstäverna?
S-K-O-L-A. Istället för en isolerad bokstav stod plötsligt hela ordet där i all sin prakt. Man bara förstod och såg ordet skola.
Fullständigt naturligt. Inget konstigt alls. Inte ett dugg svårt.

Att inte förstå orden som sägs eller skrivs, är ett handikapp. Det var förmodligen därför den allmänna skolplikten infördes. Alla skulle få möjligheten att lära sig skriva och läsa. Ingen skulle stå vid sidan av de skrivna orden.

Att inte kunna förstå en enkel skylt ställer till problem, stora som små; är det en herrtoa eller en damtoa? Är det kanske ingen toa alls, utan någonting helt annat?! Och så sitter osäkerheten där som ett skavande plåster inombords över att inte kunna förstå.

Nästan alla skyltar i vårt samhälle, är antingen kompletterade med en bild eller har enbart en bild som symbol. Det gör livet lite lättare för barn som ännu börjat skolan, de som inte talar vårt språk och de vuxna som inte kan läsa.

Det är en hel del som gått ut skolan utan att lära sig läsa. Och det är många som undviker att läsa. Det tar tid att staka sig igenom en text och orken och tålamodet tryter tills man ger upp försöken.
De finner inget nöje i bloggar. De twittrar inte. De sms:ar inte.

För dem är de skrivna orden inte ett nöje - bara ett nödvändigt ont.

En känsla

Var Simone Bertaut verkligen halvsyster till Edith Piaf? Wikipedia, vår tids sanning, säger att det inte var så. Wikipedia säger att de var nära vänner. Men oavsett vilket, gick hennes initierade roman om Edith Piafs levnadsöde från trottoarkanterna i Paris, till Upptäckten och livet som Stjärna, genom märg och ben på läsarna.

Själv trodde jag vartenda ord jag läste – och då hade jag aldrig lyssnat eller ens hört talas om denna Piaf tidigare.

När jag läst ut boken, lånade jag lp:n på biblioteket och lyssnade till ”den stora rösten”. Och fastän jag aldrig förstått mer än en handfull franska glosor, gick musiken och rösten raka vägen till mitt hjärta. En stor röst i en liten kropp som trängde igenom allas våra pansar mot omvärlden.

Ibland behöver man inte förstå så många ord för att beröras. Det räcker att höra dem.

Född, eller?

Jag kom av en slump till en (för mig) helt obekant blogg idag; Språkmakargatan. Där stod att läsa om blomsterbarn. Nej, inte de 60-talets blomsterbarn med härstamning från San Fransisco som var ett med haschdimmor, hippierörelse och Hare Krishna.

Nej, blomsterbarnen i denhär bloggen handlade om maskrosbarn och orkidébarn. Det ena ett mycket välkänt begrepp, men det andra helt nytt. Orkidébarn. Det hörs med en gående gång vad som menas; ett barn, värnlöst och mera ömtåligt än de andra barnen runt omkring. Till skillnad från maskrosbarnet, som är tuffare än tuff och kan ta sig förbi och igenom de svåraste hinder utan hjälp från någon annan.

Jag blev lite fundersam när jag läste att uttrycket maskrosbarn myntades i DN 1985; själv har jag trott att det har betydligt många fler år på nacken och att barnpsykologen Gustav Jonsson hade ett eller flera fingrar med i spelet.

Det fick mig att börja fundera både på hur ord och uttryck myntas, men också vem som bestämmer när de är födda. Det är ju inte så att det sätts in en annons under Födde när ett nytt ord eller uttryck sett dagens ljus..

Oskriven litteratur

Julia Kristeva har sagt att den som har god kännedom om orden och dess betydelse och om litteraturen, är väl lämpad att som psykoanalytiker ta emot och bearbeta det som psykiskt sjuka människor har att säga.

Det som sägs i en behandlingssoffa kan vara stor litteratur – fast oskriven
Det är väl inte märkligare än att rätta sig efter oskrivna lagar.

Men om den oskrivna litteraturens alla tankar plötsligt sätts på pränt, om än aldrig så motvilligt, vem ska då ha rätten till dem?
Blir det tjuven som stal orden eller blir det patienten som tänkte tankarna?

Intertextualitet?

Ord som staplas på varandra, eller ställs bredvid varandra, hänger ihop och bildar meningar. Tillsammans skapas en text. Den kan handla om precis vad som helst. Ibland om ingenting alls. Den ena texten är inte den andra lik. Den kan vara bra eller dålig, fullständigt ointressant för den stora massan eller en sann kioskvältare. En text är en text. Den är alltid läsbar, men inte nödvändigtvis läsvärd.

Julia Kristeva, som är både psykoanalytiker och litteraturvetare, har sagt att alla texter alltid ingår i olika relationer med andra texter, att ingen text kan stå ensam. Hon kallar det intertextualitet.

Blir inte det lite som mysteriet med vem som kom först; ägget eller hönan..?

Ord-ekvilibrist

En ekvilibrist är en balanskonstnär och därför måste en ord-ekvilibrist följaktligen bli en som balanserar med orden på ett ytterst skickligt vis.

Jag ser framför mig en jonglör som istället för sprakande facklor, bollar med orden.
Runt honom yr bokstäver i alla de former och färger. Det gnistrar och glimmar.
Och det får mig osökt att tänka på Hans Alfredsons lilla pärla Varför är det så ont om Q?, där Q-hunden och boven använder en lettrosug för att stjäla alla bokstäver som finns. Varken skyltar, tidningar eller böcker går säkra när de är på stöldturné.

Oh, grymma tanke – en värld utan bokstäver och ord!? Där vill ingen vara...

Våld

Att göra våld på sig själv, är en formulering man kan se i äldre romaner.
Att behärska sitt sinne. Att göra sitt yttersta för att hålla tillbaka känslorna, att hålla dem inombords.
I dagens samhälle är det en sällsynt företeelse.
Nu lever man ut sina känslor. Det finns teve-program som går ut på att bråka med grannarna, att få sig en känga av en arg hantverkare eller bli uppläxad för sina matvanor.
Man våldför sig mot varandra. Män mot kvinnor. Kvinnor mot kvinnor. Regeringar mot sina folk. Folken mot sina regeringar.
Alla kombinationer finns representerade. Barn mot barn.
Alla mot alla.
Vapen finns i en aldrig sinande ström och politiker slår knut på sig själva för att hitta lösningar.

Inte någonstans talas det om att göra våld på sig själv.
Åtminstone inte i betydelsen att behärska sig. Att göra våld på sig själv nuförtiden tycks mera vara självskadebeteende av olika sorter.

Tiderna förändras.

Ord och fagert tal

Det finns ord som är vackrare än andra.
Ord som ligger fint i munnen. Kanske beror det på vad de laddats med. Hur de värderas. Ett ord som frihet, sägs ofta vara ett av de vackraste orden i världen. Frihet värderas högt av alla. Den är åtråvärd och värd att kämpa för. Om det är alla överens. Men hur frihet ska uppnås för alla överallt, är inte lika självklart. Inte heller vad som egentligen är frihet. En diktator kan tala väl så varmt om fred och frihet, som hans motståndare gör.

Det är kanske med frihet, som med sunt förnuft - en helt subjektiv företeelse? Det som är sunt förnuft för mej, är det ju nödvändigtvis inte för dej...

                                                               Vill man veta mer om hur man skriver vackert, klickar man här..

1 maj - Välkommen!

Den 1:a maj. Demonstrationståg, vajande fanor och taktfasta steg. Ord som manar till kamp i både det lilla och det stora. Glödande tal. Familjer tar sig till Folkets Park med karuseller och varm korv. Barn med senapsfläckar på tröjan. Mammor med servetter i högsta hugg. Pappor som kör barnvagnar och försöker väja undan i trängseln.
Somliga lyssnar till de väl avvägda orden från talarstolen. Andra sitter med hörlurarna på och lyssnar till helt andras ord. Att vara på samma plats men ändå så långt ifrån varandra, det är tidens melodi. Teknikens framsteg. På gott och ont.
Men vårens spirande grönska är densamma för alla. 1:a maj - Välkommen! Det ligger en aning av tillförsikt i luften. Om det är Vårens ankomst eller Talarens väl valda ord är inte lätt att veta.

Inspiration

Inspiration är ett vackert ord. Det lär ursprungligen komma från latinet och betyder något i stil med att blåsa liv i.

Att ge liv är vackert. Att ta liv är fult. Enkelt. Som svart eller vitt. Liv eller död. Mörkt eller ljust. Sjukt eller friskt. Motsatser. Motpoler. Livet är fullt av dem. Det fullständigt vimlar av motpoler och man luras ibland till att tro på att det är så enkelt som antingen är det lätt eller svårt.

Men verkligheten är inte så simpelt utformad. Det är inte alltid så enkelt som antingen eller. Det vimlar av oändliga nyanser av grått. Det går från hela skalan från det mest nattsvarta svarta till det bländande kritvita. Alla nyanserna däremellan är representerade.

Att få inspiration innebär således att ge upphov till något. Kanske en tavla, en gardin, en text? Att vara inspiration för någon innebär ju då att bara genom sin närvaro ge någon ett uppslag till att utföra något. Att startar något på grund av någon annans inverkan - inspiration.
Vackert. Nästan snudd på altruistiskt, eller?

Hen - en eller ett hen?

Språket är föränderligt. Det ändras allteftersom. En som utvandrat från Sverige och återvänder några år senare, talar en omodern svenska. Språket förändras snabbt; slanguttryck försvinner och nya tilkommer. Det är en utveckling som sker i sig själv; den smyger sig på. Man påverkas av teve, radio, internet. Man tar med sig fackuttryck från sitt jobb och införlivar dem i nya sammanhang. Det föds och pånyttföds ständigt ord och fraser.

Språket formas av oss som använder det.

Och sen finns det de som vill forma oss som använder språket. De som propsar på att vissa uttryck eller ord SKA användas och att de ska "bli" svenska. Så är det med det nymodiga "hen". Det könsneutrala pronominat som slagit igenom på sista tiden. Ett ord som ska förenkla för oss, så att vi inte ska behöva helgardera med hon eller han. Det är ett av argumenten. Ett annat är att det främjar jämställdheten. Men inte blir ví väl mer jämställda för att vi varken är kvinnor eller män? Inte blir vi väl lika avlönade för lika arbete genom ett könsneutralt pronomen?

"Titta, mamma - där går en hen!" Vad är det? En hen? En man i kvinnokläder? Eller kanske en kvinna i manskläder? En hermafrodit? En som är tvåkönad? En människa som är både man och kvinna?
Förr sa man skämtsamt "hennom" om sådana man inte på rak arm kunde könsbestämma.
Hen ställer till det i mina konservativa hjärnvindlingar.

Det är inte första gången debatten blossat upp om ett könsneutralt pronomina. Men det är första gången en hel bok skrivits med det istället för att könsbestämma personerna. Varför vill man inte ha Kalle som pojke och Eva som flicka? Är det sensationslystnad? Är det ett smart drag från författaren för att få sålt flera böcker, att få bli utgiven, kanske? Eller är det en manifestation och försök till att påverka dem som är som mest påverkbara; barnen? I någon intervju har författaren sagt att barnen identifierade sig med personerna utifrån sina egna könstillhörigheter, hen var en pojke för pojken som läste och en flicka om det var en flicka som läste.
Jaha? Vad var då vitsen med ett hen, kan man undra?

Tankarna går som av en händelse till det glada och fria 1970-talet då flickor skulle leka med bilar och pojkar med dockor. Det var många experiment som slutade med att pojkarna trots alla bearbetningar likförbannat valde bilar och slangbellor istället för Barbie-dockorna.. Och vice versa.
Varför är det så? För att pojkar är pojkar och flickor flickor, kanske?
Eller det är kanske alldeles för enkelt?

Prestigelös?

Prestige betyder anseende, inflytande och är ett substantiv. Ett ord man kan sätta ett, en eller flera framför. Inget ord man kan sätt att framför, som man kan med verb. För då blir det konstigt. Men konstigt blir det också om man säger att någon är prestigelös. För det måste ju innebära att personen är både utan anseende och inflytande. En nolla och nobody.
Men det är precis tvärtom; att vara prestigelös klingar vackert. Det är något man gärna vill vara, något man gärna vill att andra ska säga om en. Det betyder lite svävande att en prestigelös kan förlora en strid utan att tappa ansiktet. En prestigelös kan diskutera utan att tappa humöret eller gå i försvar, komma med undanflykter eller dåliga ursäkter. En prestigelös går heller inte till personangrepp eller tar argumenten personligt.

Det är fint att vara prestigelös.

Men vilket är finast då – att ha prestige eller att vara prestigelös, är frågan.