När du ser ljuset i tunneln, akta dej - det kan vara ett tåg..!

söndag 18 mars 2012

Hen - en eller ett hen?

Språket är föränderligt. Det ändras allteftersom. En som utvandrat från Sverige och återvänder några år senare, talar en omodern svenska. Språket förändras snabbt; slanguttryck försvinner och nya tilkommer. Det är en utveckling som sker i sig själv; den smyger sig på. Man påverkas av teve, radio, internet. Man tar med sig fackuttryck från sitt jobb och införlivar dem i nya sammanhang. Det föds och pånyttföds ständigt ord och fraser.

Språket formas av oss som använder det.

Och sen finns det de som vill forma oss som använder språket. De som propsar på att vissa uttryck eller ord SKA användas och att de ska "bli" svenska. Så är det med det nymodiga "hen". Det könsneutrala pronominat som slagit igenom på sista tiden. Ett ord som ska förenkla för oss, så att vi inte ska behöva helgardera med hon eller han. Det är ett av argumenten. Ett annat är att det främjar jämställdheten. Men inte blir ví väl mer jämställda för att vi varken är kvinnor eller män? Inte blir vi väl lika avlönade för lika arbete genom ett könsneutralt pronomen?

"Titta, mamma - där går en hen!" Vad är det? En hen? En man i kvinnokläder? Eller kanske en kvinna i manskläder? En hermafrodit? En som är tvåkönad? En människa som är både man och kvinna?
Förr sa man skämtsamt "hennom" om sådana man inte på rak arm kunde könsbestämma.
Hen ställer till det i mina konservativa hjärnvindlingar.

Det är inte första gången debatten blossat upp om ett könsneutralt pronomina. Men det är första gången en hel bok skrivits med det istället för att könsbestämma personerna. Varför vill man inte ha Kalle som pojke och Eva som flicka? Är det sensationslystnad? Är det ett smart drag från författaren för att få sålt flera böcker, att få bli utgiven, kanske? Eller är det en manifestation och försök till att påverka dem som är som mest påverkbara; barnen? I någon intervju har författaren sagt att barnen identifierade sig med personerna utifrån sina egna könstillhörigheter, hen var en pojke för pojken som läste och en flicka om det var en flicka som läste.
Jaha? Vad var då vitsen med ett hen, kan man undra?

Tankarna går som av en händelse till det glada och fria 1970-talet då flickor skulle leka med bilar och pojkar med dockor. Det var många experiment som slutade med att pojkarna trots alla bearbetningar likförbannat valde bilar och slangbellor istället för Barbie-dockorna.. Och vice versa.
Varför är det så? För att pojkar är pojkar och flickor flickor, kanske?
Eller det är kanske alldeles för enkelt?