Besviken och sviken

Nej, jag är inte sviken. Bara jävligt besviken.

Så lät en textrad för några decennier sedan. Jag tyckte att den var bra då och jag tycker detsamma idag. Vem som var upphovsmannen, eller kvinnan för den delen, har jag ingen aning om. Det spelar mindre roll.
Det är orden i sig som räknas.

Sviken eller besviken?

Kan man svika sig själv? Det borde i så fall innebära att man gör våld på sig själv och sina ideal. Inte det lättaste.
Lättare då att göra sig själv besviken. Att man misslyckas i något man satt sig för.
Som att gapa över mycket och mista hela stycket, kanske...?

Ordet besviken har funnits i svenskan sedan 1598, men själva känslan har nog funnits långt före det. Kan ju ta ett tag att sätta ord på känslor. Har man förstått.